747

Sitter och lyssnar på den. Den är helt jävla sjuk. t bra. Fattar inte.

Ibland hatar jag mig själv. Okej ibland och ibland ...

Lyssnar stel och fastspänd.
Och när paniken bryter ut ler du svagt och viskar till mig:
Du är värd att dö för.
Men mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls.


Att jag inte fattade att det aldrig var mer än ett minne
och att jag inte var mer än en människa fylld av nostalgi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0