SCENEWHORE

Haha, det är inte teaterblod som jag skrev på bdb. Det är mitt, ja.

Glad Alla Hjärtans Dag?
Alla Hjärtans Dag?
Vilka alla? Inte alla. Alla hjärtans dag är bara ett jävla påhitt av några naiva människor. Några naiva jävla människor som tror på det vi kallar kärlek. Okej kul för dom som har någor att älska. Men vi som inte har det då? Vi som föraktar kärlek just för det den är? Det är smutsig, fakead, och inte fan är den vänlig. Den fuskar i alla spel. Den gör de flesta illa. Och ändå älskar ni den? Man förblindas av den, visst. Jag var också blind. Det gäller bara att vakna upp. Men jag tror att de flesta inte vill vakna upp. Ni vill leva förblindade. Jag kanske förstår er, för det ville jag också förut. Men kärleken ville inte ha mig. Den sa till mig att vakna upp. Förblindad som jag var gjorde jag precis som den sa. Nu lever jag i en kall värld utan kärlek. Jag älskar er, men jag vet mycket väl att ni inte älskar mig. Och er kärlek måste jag lära mig att leva utan. Kärlek är sämst.


Vafan. Rösterna har total makt. Jag vet att rösterna är jag, men jag kan inte göra nåt åt dom ändå.

Allt gick åt helvete.

Jag trodde att jag hade makten. Jag trodde att jag hade kontroll. Jag trodde att jag började må bättre.
Ren inbillning. Den sköra glasruta jag hade byggt upp krossades av att han bara nuddade den. FANFANFAN. Vad hände? Han orkade med mig. När jag började må bättre blev vi bättre och bättre vänner. Han var nog en av dom som kände mig bäst. Han skrev hela tiden att han älskade mig. Han skrev hela tiden att han älskade mig mest. Självklart visste jag att det inte betydde nåt, jag visste mycket väl att han skrev så till alla andra också. Men, jag trodde att jag iallafall betydde något för honom. Sen blev jag låg. Jag mådde sämre än vanligt. Då skrev han bara att jag skulle sluta, och han skrev det som att jag bara var jobbig. Och då är det ju klart att jag mår bättre? HAHA eller inte. Då mådde jag bara ännu sämre. Nästa dag i skolan mådde jag dåligt, och så dåligt hade jag säkert inte mått på tre veckor. Och ja, jag var ganska elak mot honom. Eller jag dissade honom ganska totalt iallafall. Jag vet inte varför. Jag bara kände att jag bara skulle må sämre av att se honom, prata med honom. Och som den vidrigt finkänsliga person jag är fick jag såklart jättedåligt samvete framåt kvällen. Så jag skriver ungefär förlåt för att jag dissade dig jättemycket idag, nu har jag dåligt samvete. Och han skriver typ det gjorde inget. Inget hjärta, inget ily eller älskar dig. Vadfan? På kvällen skriver jag ett sms till honom. Får inget svar. Kanske att han har somnat? Vaknar på morgonen, vet att han är i skolan och att han har sett mitt sms för länge sen. Inget svar.

Jag vet inte om ni fattar hur det kändes men det gjorde så jävla ont och jag är så trött på att bara bli sviken hela tiden. Det måste vara nåt fel på mig eftersom ingen orkar med mig i längden. Men vad ska jag göra åt saken? Jag kan väl inte hjälpa att jag har humörssvängningar? Jag kan väl inte hjälpa att jag hör röster och ser syner? Jag kan väl inte hjälpa att jag har tvångstankar? Jag kan väl inte hjälpa att jag tycker att jag är fet och ful? Jag kan väl inte hjälpa att jag mår dåligt? Eller? Kan jag?

Ibland tror jag att det är mitt fel att jag mår dåligt. Att det är mitt fel att alla jag trodde att jag betydde nåt för plötsligt bara lämnar mig, utan förklaring. Är det mitt fel? Det är det jag önskar mest av allt. Att få en bekräftelse att det inte är mitt fel. Men kanske är det mitt fel?

Det enda jag önskar är en förklaring. Om ni först låtsas att jag är ert allt, eller nån viktig för er. Och sen bara sticker ni utan att förklara er? Det är väl inte så snällt det heller? Utan en enda jävla förklaring.
JAG vet inte varför alla lämnar mig, vad det är för fel på mig. Snälla, svara.

Vad är det för fel på mig?

Allt jag rör vid går sönder. Jag är förstöraren.
Trasar sönder allt och alla.