Inside.
Från början var det en hel spegel. Sen slog livet sönder den och jag slog mig helt blodig på skärvorna. Eftersom jag inte kunde se mig själv tappade jag bort mig själv, jag visste inte vem jag var. Långsamt, långsamt har jag börjat pussla ihop och bygga upp spegeln igen. Men ibland blir jag så trött att jag faller ihop och måste vila. Ibland faller hälften av det jag har byggt upp sönder igen men då pumpar adrenalinet genom ådrorna, för jag vet att jag kan klara det, och det går snabbare att bygga upp igen. Det enda jag tvivlar på är hjälpen från andra. För med hjälp av andra tvingade jag mig själv att slå sönder spegeln från första början. Och med tiden lärde jag mig; man kan inte lita på någon annan än sig själv. Och det gör jag inte heller.
