livräddaren
Åh. Jag vet inte. Jag förstår inte vad som är så fruktansvärt fel.
Är du lycklig nu?
Fan. Jag skulle vilja skriva en text. Men jag orkar inte. Fan.
our farewell
Fan. Plötsligt känns allt så konstigt. Jag fattar verkligen inte vad som hände. Jag som hade kämpat så läge, byggt upp min värld sten för sten, och så bara rasar den samman. Hur ska jag klara mig igenom dethär?
Don't wanna forget how it feels without lithium.
De långa milen mot Berlin.
Fan vad jag inte orkar.
När allting är perfekt rasar allt.
För det är så det är. Har ni tänkt på det?
Det är så det är.
And I'm sick of it.
Jag satt och kollade lite bdber på min gamla bdb. Så börjar jag läsa texten till en viss bild. Och så tror jag.
Så tror jag,
men det är inte sant. För när jag fortsätter läsa texten:
Då rasar allt.
Precis som vanligt.
Men det är ju så det ska vara.
Det är så det ska vara.
När allting är perfekt rasar allt.
För det är så det är. Har ni tänkt på det?
Det är så det är.
And I'm sick of it.
Jag satt och kollade lite bdber på min gamla bdb. Så börjar jag läsa texten till en viss bild. Och så tror jag.
Så tror jag,
men det är inte sant. För när jag fortsätter läsa texten:
Då rasar allt.
Precis som vanligt.
Men det är ju så det ska vara.
Det är så det ska vara.
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om detdär.
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå.
men jag vet inget om detdär.
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå.
across the universe
Det finns så mycket jag vill skriva om att allt till slut blir litet och obetydligt.
Nothing's gonna change my world.
Så sant, så sant.
Åh. Är världen då inte komplicerad? Men ååh. Jag känner mig så okreativ. Förut kunde jag skriva aslånga inlägg och de blev ändå lite poetiska. Nu kan jag inte skriva någonting utom ytliga saker. Jag vet inte vad som har hänt, men det gör mig ledsen.
Idag var jag på stan med Chi och Moa. Då pratade vi massa och på något sätt började vi prata om vem man har varit kär i osv. Då kom jag och tänka på antagligen den mest omskrivna känslan. Kärlek. Vet ni? Min förra svenskalärare sa, och jag tror att min nuvarande också säger det, att kärlek inte är en känsla. Att det är ett tillstånd. Men nej. Det tycker jag inte att det är. Jag tycker att det är en känsla. Punkt slut.
Tid. Är det inte något alldeles eget ändå? Tid, tänk hur mycket det omfattar i vårat liv. Tänk hur mycket svårare det skulle vara att leva utan tid.
En timme, en minut.
Här står tiden still.
Tid, du är dig inte lik.
Tid är kanske någpt poetiskt. Det är något vackert, underbart, sorgligt och hemskt. Tiden. Den tickar tills vi dör. Den räknar tiden tills vi ska dö. Tid, är det något levande? Tid, vad är det?
Tänk hur olika tid kan vara, och hur olika fort det kan kännas som den går fast den inte gör det. En timme, en minut. Ibland märker man knappt någon skillnad. Ibland kan en minut kännas tusen gånger så lång som en timme. Tiden går fortare när man har roligt. Jag förstår inte. Hur kan det gå till? Det känns ofta så. Men jag förstår verkligen inte hur det funkar. Och det där med tid, rymden, vakuum och svarta hål förstår jag inte heller. Jag förstår inte tidens tid. Och jag förstår inte tid.
Jag förstår inte tid.
Nothing's gonna change my world.
Så sant, så sant.
Åh. Är världen då inte komplicerad? Men ååh. Jag känner mig så okreativ. Förut kunde jag skriva aslånga inlägg och de blev ändå lite poetiska. Nu kan jag inte skriva någonting utom ytliga saker. Jag vet inte vad som har hänt, men det gör mig ledsen.
Idag var jag på stan med Chi och Moa. Då pratade vi massa och på något sätt började vi prata om vem man har varit kär i osv. Då kom jag och tänka på antagligen den mest omskrivna känslan. Kärlek. Vet ni? Min förra svenskalärare sa, och jag tror att min nuvarande också säger det, att kärlek inte är en känsla. Att det är ett tillstånd. Men nej. Det tycker jag inte att det är. Jag tycker att det är en känsla. Punkt slut.
Tid. Är det inte något alldeles eget ändå? Tid, tänk hur mycket det omfattar i vårat liv. Tänk hur mycket svårare det skulle vara att leva utan tid.
En timme, en minut.
Här står tiden still.
Tid, du är dig inte lik.
Tid är kanske någpt poetiskt. Det är något vackert, underbart, sorgligt och hemskt. Tiden. Den tickar tills vi dör. Den räknar tiden tills vi ska dö. Tid, är det något levande? Tid, vad är det?
Tänk hur olika tid kan vara, och hur olika fort det kan kännas som den går fast den inte gör det. En timme, en minut. Ibland märker man knappt någon skillnad. Ibland kan en minut kännas tusen gånger så lång som en timme. Tiden går fortare när man har roligt. Jag förstår inte. Hur kan det gå till? Det känns ofta så. Men jag förstår verkligen inte hur det funkar. Och det där med tid, rymden, vakuum och svarta hål förstår jag inte heller. Jag förstår inte tidens tid. Och jag förstår inte tid.
Jag förstår inte tid.
.
Måste få skriva av mig lite om vissa personer.
Dig trodde jag faktist fett mycket bättre om! Jag trodde inte att du skulle vara så jävla lättlurad. Orka att du har heelt fel.
Du borde chilla lite. Jag kanske inte är världens roligaste person, nej det är jag inte, men du behöver inte vara så jäävla dryg. Det är bara omoget och irriterande.
Och vad som hände med dig undrar jag jävligt mycket. Jag fattade aldrig hur du tänkte. Och nu känner vi knappt varandra. Jag vill fortfarande lära känna dig ju. Och jag vet att du inte hatar mig iaf.
Och du, du kan bara ... gå och hänga dig eller nåt. Och sluta tro att du är bäst.
Du, sluta tro att du är sjukt populär, skitsnygg och ascool. För det är du inte. Fatta.
Och du, snälla, kan du inte bara gå och skaffa lite attityd? Det är lite deprimerande att se hur mesig och lättlurad du är.
Och till nästan alla (inkl. mig själv):
SLUTA VARA SÅ JÄÄÄVLA UTSÉENDEFIXERADE!
Dig trodde jag faktist fett mycket bättre om! Jag trodde inte att du skulle vara så jävla lättlurad. Orka att du har heelt fel.
Du borde chilla lite. Jag kanske inte är världens roligaste person, nej det är jag inte, men du behöver inte vara så jäävla dryg. Det är bara omoget och irriterande.
Och vad som hände med dig undrar jag jävligt mycket. Jag fattade aldrig hur du tänkte. Och nu känner vi knappt varandra. Jag vill fortfarande lära känna dig ju. Och jag vet att du inte hatar mig iaf.
Och du, du kan bara ... gå och hänga dig eller nåt. Och sluta tro att du är bäst.
Du, sluta tro att du är sjukt populär, skitsnygg och ascool. För det är du inte. Fatta.
Och du, snälla, kan du inte bara gå och skaffa lite attityd? Det är lite deprimerande att se hur mesig och lättlurad du är.
Och till nästan alla (inkl. mig själv):
SLUTA VARA SÅ JÄÄÄVLA UTSÉENDEFIXERADE!
Tack för mig.
orkaaaaaaa
Seriöst. Fyfan för dig. Orka dig. Orka vara dig nu.
bitch
Fan då. Fanfanfan. Fan, vad allt sket sig nu. FAN.
Hej.
Har ni tänkt på hur underligt det är hur fort ens humör kan sjunka från att vara nästan, nästan på topp till noll? Jag satt och var allmänt nöjd med mitt liv. Det var liksom inget särskilt.
Och sen läser jag typ en mening.
Och då, fem sekunder senare, känner jag dunsen träffa hjärtat. Det var så sjukt, obeskrivligt. Jag kände på riktigt hur något stort bara dunsade rakt på mitt hjärta. Jag ville gråta blod.
Usch, vad emo det lät.
Men det är sant. Jag ville spy upp mitt hjärta.
Tankarna kommer och går lite hur de vill i mitt huvud. Tankarna. Jag vet inte om jag vill ha dem eller inte.
Kärlek kan gå och dö. Eller nej. Kärlek kan inte gå och dö. För kärlek har redan gått och dött. Och jag måste erkänna; jag är bara glad för det. Nu slipper jag en stor del av skiten i mitt liv.
Fast.
Kan man vara säker? Kan man vara säker på att all kärlek har gått och dött? Verkligen all. Och jag antar; nej, det kan man väl inte. Som vanligt kan man inte lita på nåt.
Och sen läser jag typ en mening.
Och då, fem sekunder senare, känner jag dunsen träffa hjärtat. Det var så sjukt, obeskrivligt. Jag kände på riktigt hur något stort bara dunsade rakt på mitt hjärta. Jag ville gråta blod.
Usch, vad emo det lät.
Men det är sant. Jag ville spy upp mitt hjärta.
Tankarna kommer och går lite hur de vill i mitt huvud. Tankarna. Jag vet inte om jag vill ha dem eller inte.
Kärlek kan gå och dö. Eller nej. Kärlek kan inte gå och dö. För kärlek har redan gått och dött. Och jag måste erkänna; jag är bara glad för det. Nu slipper jag en stor del av skiten i mitt liv.
Fast.
Kan man vara säker? Kan man vara säker på att all kärlek har gått och dött? Verkligen all. Och jag antar; nej, det kan man väl inte. Som vanligt kan man inte lita på nåt.
It wasn't enough.
