Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig. Äcklig.
Jag vet inte vad det är eller nånting. Men jag orkar bara inte. Jag orkar inte, kan inte, vill inte. Saker är skit och jag vet inte om jag kan göra nåt åt det. Fan det funkar ju inte. Jag tänkte att det skulle vara bra att skriva allt jag känner, att få ur mig det. Men så fort jag sätter mig och börjar skriva så försvinner alla tankar. Och det kanske låter bra. Men känslan, tyngden, är ju kvar. Och jag orkar inte. Jag kan inte ens gråta längre. Likt en mussla som sluter sig om pärlan när någon försöker komma nära. Jag vet att ni inte vill ha nåt med dethär att göra, men tyvärr så tänker jag skriva ändå. Jag är så trött på att bara skrämma bort alla. Så fort jag börjar må det minsta dåligt drar sig alla bara undan, och då står man där, ensam, igen.
Hon frågar mig vad det är för fel på henne. Jag säger att jag inte vet, men att det fortfarande är fel på henne. Att det måste vara det, för varför skulle annars ingen tycka om henne? Att hon är äcklig ful och tjock. Att hon borde antingen spy upp maten eller inte äta något alls. Hon är så äcklig att allt hennes jävla fett dallrar. Hon borde börja igen som för ett tag sedan, då hon åt knappt en måltid om dagen. Nu har hon gått upp i vikt. Äckligt. Och när hon äter skriker och klagar jag. Hon äter ju så jävla mycket. Jag säger att hon ska sluta. Jag säger att det måste bli det sista hon äter någonsin. Jag frågar om hon vill bli smal och vacker. Hon säger att hon vill det. Då så, säger jag till henne, ät inte då! Som om hon lyssnar. Hon säger att det är svårt att låta bli. Och hon är stark. Hon vill inte ge efter igen. Men hon har gett efter en gång och jag tänker knäcka henne igen. Hon ser ju förjävlig ut.
Fyfan, vad det är jobbigt. Men ja, jag tänker sluta äta. Och ja, jag tänker bli smal. Och nej, jag tänker inte lyssna på vad ni säger. För det är jag, och bara jag, som avgör vad som är smalt på mig. Och nej, jag vill inte ha nån jävla uppmärksamhet. Jag vill inte att ni ska kommentera dethär. Jag vill att ni bara ska glömma bort det och aldrig mer tala om det. För dethär är jag. Och jag känner som jag känner. Och nej jag vill inte få hjälp att må bättre. Jag vill bli smal.
Jag börjar förlora mina vänner. Alla jag umgicks med våren/sommarn 2007. Jag saknar er så jävla mycket, ni anar inte. Jag träffar er allt mer sällan. Och mer sällan. Och till slut träffar jag er inte alls. Det gör så ont när jag tänker på det.
Jag märker hur ofta hon frågar mig det. Alltmer ofta. Nu för tiden (och kanske har det alltid varit så) är det hennes vanligaste tanke. Och mitt vanligaste svar.
Panda: Vad är det för fel på mig?
Jag: Jag vet inte. Men det måste vara något fel på dig. Men det är något fel på dig. Äckel!
Hon frågar mig vad det är för fel på henne. Jag säger att jag inte vet, men att det fortfarande är fel på henne. Att det måste vara det, för varför skulle annars ingen tycka om henne? Att hon är äcklig ful och tjock. Att hon borde antingen spy upp maten eller inte äta något alls. Hon är så äcklig att allt hennes jävla fett dallrar. Hon borde börja igen som för ett tag sedan, då hon åt knappt en måltid om dagen. Nu har hon gått upp i vikt. Äckligt. Och när hon äter skriker och klagar jag. Hon äter ju så jävla mycket. Jag säger att hon ska sluta. Jag säger att det måste bli det sista hon äter någonsin. Jag frågar om hon vill bli smal och vacker. Hon säger att hon vill det. Då så, säger jag till henne, ät inte då! Som om hon lyssnar. Hon säger att det är svårt att låta bli. Och hon är stark. Hon vill inte ge efter igen. Men hon har gett efter en gång och jag tänker knäcka henne igen. Hon ser ju förjävlig ut.
Fyfan, vad det är jobbigt. Men ja, jag tänker sluta äta. Och ja, jag tänker bli smal. Och nej, jag tänker inte lyssna på vad ni säger. För det är jag, och bara jag, som avgör vad som är smalt på mig. Och nej, jag vill inte ha nån jävla uppmärksamhet. Jag vill inte att ni ska kommentera dethär. Jag vill att ni bara ska glömma bort det och aldrig mer tala om det. För dethär är jag. Och jag känner som jag känner. Och nej jag vill inte få hjälp att må bättre. Jag vill bli smal.
Jag börjar förlora mina vänner. Alla jag umgicks med våren/sommarn 2007. Jag saknar er så jävla mycket, ni anar inte. Jag träffar er allt mer sällan. Och mer sällan. Och till slut träffar jag er inte alls. Det gör så ont när jag tänker på det.
Jag märker hur ofta hon frågar mig det. Alltmer ofta. Nu för tiden (och kanske har det alltid varit så) är det hennes vanligaste tanke. Och mitt vanligaste svar.
Panda: Vad är det för fel på mig?
Jag: Jag vet inte. Men det måste vara något fel på dig. Men det är något fel på dig. Äckel!
I can’t eat anything without shoving my hands down my throat.
And I refuse to meet the world without smearing on makeup, with my hair blinding my eyes.
Oh, blinding my eyes.
I can’t remember the last time I’ve seen my own eyes or the color of my skin.
Do you know what it’s like to feel ugly all the time?
I stretch myself across the world, pushing my limits for your entertainment.
and you had the nerve to call out my weaknesses and drag me through the dirt.
I can’t remember the last time I’ve seen my own eyes or the color of my skin.
Do you know what it’s like to feel ugly all the time?
I’m staring in the mirror, looking back at the person I hate.
I’m staring in the mirror, looking back at the person I hate.
I’m staring in the mirror, looking back at the person I hate.
I’m staring in the mirror, looking back at the person I hate.
I can't remember the last time I've seen my own eyes or the color of my skin.
Do you know what it's like?
I can't remember the last time I've seen my own eyes or the color of my skin.
Do you know what it's like too feel ugly all the time?
The color of my skin.
Do you know what it's like to feel ugly all the...?
Kommentarer
Trackback
