SCENEWHORE

Asså seriöst. Det är förjävligt, åt helvete. Jag orkar inte. Jag hatar att jag bryr mig så otroligt mycket om vad andra tycker om mig! Jag vågar aldrig säga nåt, vågar aldrig vara mig själv av rädsla för vad andra ska tycka om mig. Jag tror inte att det finns nån som faktist vet särskilt mycket om mig. Jag tror att Helena, Matilda, Angie och Pim vet mest. De vet mer än min familj iallafall... Jag vågar inte berätta för nån hur jag mår av rädsla att bli kallad Berny Pålsson-wannabe, attentionwhore och liknande. Jag vill inte vara ärlig och öppen. Men det ärjävligt tungt att hålla allt för sig själv. Och det gör jävligt ont att inte kunna berätta för nån, att alltid dölja det så gott det går. Hur kan alla vara så ouppmärksamma att de inte ser mina otroligt falska leenden, mina skratt som skär i öronen. Så fel, så fel, så fel. Det låter så fel. Men det är inte deras fel att de inte märker nåt, det är mitt. För jag är så feg. Jag skäms. Vågar inte, vågar inte, vågar inte berätta. Och jag vill inte sluta med mina självdestruktiva vanor! Ni säger att det inte är bra, jag vet. Men är det då så mycket bättre att strula, röka och supa sönder sina liv? Och sen komma och beklaga er för mig. Jag har nog med andra problem. Och nu vet jag inte vad jag ska säga mer så nu blir det Hej då, Tack för idag.

Dagens citat:
"Everyone I know goes away in the end."
Johnny Cash - Hurt